Thommie Luton Lundqvist, som nylig rundet 50 år, er LTSCS’ svenske bauta. Han har bodd i Luton og jobbet for Luton Town FC.

Vi har intervjuet medlem nummer 13, som er veldig godt kjent i det skandinaviske og engelske supportermiljøet.

I savnet av svenske skribenter på hjemmesiden, ærer vi Thommie og alle våre Town-venner på den andre siden av kjølen med å stille spørsmålene til og gjengi svarene fra Lundqvist på svensk.

Thommie har vært Scandinavian Hatters’ forlengede arm i Sverige gjennom mange år. Uten hans innsats hadde antall svenske medlemmer vært betydelig lavere og fellesturopplevelsene fattigere.

Luton Town Supporters’ Club of Scandinavia setter umåtelig stor pris på samarbeidet med Thommie og arbeidet han legger ned i Sverige.

Thommie Luton ble litt sentimental da han leste de skriftlig tilsendte spørsmålene. Nostalgien skinner godt gjennom i svarene.

Dermed skifter vi fra norsk til svensk!

– Det blev en liten resa tillbaka genom åren när jag började fundera på svaren – från tiden då jag började följa Luton på 80-talet, via de första Fellesturerna och fram till idag, forteller Thommie.

– Jag har försökt svara personligt och utifrån de minnen och upplevelser som framför allt har fastnat genom åren, beretter han.

15 frågor och svar

Fotos: Thomas Møller, Luton Town FC, Mattias Ljungström, Lene Skogen, Thomas Holmgren, m. fl.

– Hur länge har du varit Luton Town-supporter?

– Jag har haft Luton Town som mitt favoritlag i England sedan 1980-talet. När jag var liten spelade min pappa Stryktipset tillsammans med några vänner varje lördag. Ofta samlades de också för att se den engelska ligamatch som SVT visade. Fotboll, Stryktipset och trav hörde liksom ihop på lördagarna, och det var där mitt intresse för engelsk fotboll började.

I början av 90-talet blev supporterskapet mer aktivt. En vän till mig var Wolves-supporter och medlem i Viking Wolves, vilket fick mig att börja leta efter något motsvarande för Luton. Någonstans kring 1992-93 hittade jag LTSCS och fick kontakt med bland andra Lars-Petter Rønnestad ock Thomas Møller.

Min första Fellestur blev i april 1994. Jag var 17 år och reste som ensam svensk deltagare. Sedan dess har det blivit åtskilliga resor med supporterklubben och jag har genom åren också varit svensk kontaktperson för LTSCS, numera Scandinavian Hatters.

Våren 1998 fick jag dessutom möjlighet att göra drygt en månads praktik hos Luton Town, där jag arbetade i Luton Town FC:s Ticket Office och Club Shop. Det gav förstås ytterligare en dimension till relationen med klubben.

Vi svenska Luton-supportrar har alltid varit en ganska liten grupp, men flera har hängt med länge och nya har tillkommit genom åren. Förutom Fellesturerna har vår Messenger-chatt blivit viktig för att hålla ihop oss. Där delar vi information och transferrykten, men framför allt blir det mycket Luton-snack inför, under och efter matcherna.

Så från att ha fastnat för Luton framför TV:n på 80-talet har det blivit över 30 år som aktiv supporter och medlem i den skandinaviska supporterklubben.

– Varför blev det Luton?

– Det kan jag faktiskt inte riktigt svara på. Jag har inget minne av någon speciell match eller spelare som gjorde att jag bestämde mig för just Luton. Det växte helt enkelt fram under åren när jag såg engelsk fotboll på TV.

På den tiden fanns förstås inte samma möjligheter att följa en engelsk klubb som idag. Mycket av informationen fick man genom TV och kvällstidningarnas sportsidor.

Varför Luton? Jag brukar nästan nöja mig med uttrycket: «Det lutar åt Luton». Med tiden blev det helt enkelt mitt lag.

– Vilket är ditt bästa matchminne?

– Ett matchminne som verkligen fastnat är Luton Town – Brentford på Kenilworth Road den 30. april 2005. Det var under en Fellestur där min sambo Jennie var med på resan.

Luton låg under med 1-2 långt in i matchen, men lyckades vända och vinna med 4-2 efter tre sena mål. Efter matchen blev det dessutom firande av ligasegern och avancemanget till Championship.

Den dramatiska avslutningen, stämningen på Kenilworth Road och firandet efteråt gör att den matchen fortfarande sitter kvar i minnet.

– Vilka fem ord tänker du först på när du hör Luton Town?

– Kenilworth Road, gemenskap, envishet, underdog och historia.

– Vilken är din favoritdräkt?

– Jag har egentligen ingen speciell favoritdräkt. För mig är det framför allt den oranga färgen som är viktig. Orange är Luton Towns identitet.

Jag gillar att klubben på senare år återgått till att tydligt använda orange och på så sätt knutit tillbaka till identiteten från 1980-talet.

– Vem är din tidernas spelare och manager för Luton Town?

– Jag har egentligen ingen självklar historisk favoritspelare. En spelare jag verkligen uppskattade under hans tid i Luton 2017-2019 var Jack Stacey. Jag tyckte han var en skicklig spelare med bra blick för spelet och jag har fortsatt att följa honom även efter att han lämnade Luton.

Om jag går tillbaka till tiden när jag började följa klubben mer aktivt på 1990-talet är John Hartson en spelare som jag minns väl. Han utvecklades i Luton innan han gick vidare till Arsenal i 1995.

När det gäller manager är Nathan Jones den som gjort störst avtryck på mig. Jag gillade hans sätt att inspirera och lyfta spelare. Min känsla var att han skapade en riktig Luton-anda där alla kände sig sedda och där spelarna kämpade för laget och klubben, inte bara för sig själva. Han var helt enkelt rätt manager för Luton Town där och då.

– Hur många kilometer tror du att du har gått fram och tillbaka i vardagsrummet under nervösa matcher?

– Det har nog blivit åtskilliga kilometer genom åren. Särskilt under jämna och avgörande matcher är det svårt att sitta still. Hade någon mätt sträckan genom alla år hade det nog blivit förvånansvärt långt.

– Vilken är den mest optimistiska förutsägelsen du någon gång har gjort om Luton Town?

Jag har nog ingen sådan förutsägelse som jag kan peka ut i efterhand. Jag brukar vara ganska försiktig med att ta ut framgångar i förskott när det gäller The Hatters.

– Vilken match skulle du vilja uppleva på nytt för första gången?

– Jag skulle gärna vilja uppleva FA-cupsemifinalen mot Chelsea på Wembley 1994 igen, men med den koppling till Luton Town som jag har idag. Det var min första Fellestur och en enorm upplevelse redan då, men jag tror att jag hade tagit in allt på ett helt annat sätt idag.

En match jag däremot verkligen hade velat uppleva på plats är playoff-finalen på Wembley 2023 när Luton tog steget upp i Premier League. Jag hade tyvärr förhinder att resa den helgen. Däremot kunde jag genom förturen från mitt säsongskort, som jag haft sedan säsongen 2021/22, hjälpa flera av våra svenska supportrar att få biljetter och uppleva den historiska matchen på plats.

– Har du någon gång låtit humöret efter en match påverka resten av dagen?

– Ja, absolut. Ett dåligt resultat kan sitta kvar ett tag, särskilt efter en match där man haft stora förhoppningar eller när Luton förlorat på ett frustrerande sätt.

Men det går oftast över ganska snabbt. Efter alla dessa år har man lärt sig att det alltid kommer en ny match.

– Vilken är den märkligaste vidskepelsen du haft inför en viktig match?

– Jag är nog inte särskilt vidskeplig när det gäller fotboll. Jag har ingen speciell tröja, plats i soffan eller annan ritual som måste följas.

Däremot brukar jag ofta hissa en Luton-flagga i flaggstången på gården inför viktiga matcher. Om det ger tur eller otur låter jag vara osagt.

– Vilket är ditt starkaste supporterminne?

– Ett minne som betyder mycket för mig är faktiskt från pandemin. När vi inte kunde resa till Luton och matcherna spelades utan publik försökte jag ändå hålla kontakten med supportrarna på plats. Matcherna streamades och vid flera tillfällen kopplade jag upp mig via Zoom för att se och kommentera dem tillsammans med andra medlemmar i Luton Town Supporters’ Trust (LTST). Såvitt jag vet var jag den enda svenska eller skandinaviska supportern som deltog på det sättet.

Jag deltog också på flera av LTST:s årsmöten på distans. När säsongen avslutades 2021 tilldelades jag sedan Kevin Catlin Memorial Trophy, vilket kom väldigt oväntat.

Jag såg inte utmärkelsen som något som bara handlade om mig, utan också som ett erkännande av det engagemang som Luton Town Supporters’ Club of Scandinavia byggt upp genom åren och vår relation till klubben, människorna i Luton, Bricklayers Arms, andra lokala pubar och verksamheter.

När jag dessutom ser vilka andra som genom åren fått samma utmärkelse, med flera personer som haft väldigt stor betydelse för Luton Town, känner jag mig ganska liten i sammanhanget. Det gör egentligen bara utmärkelsen ännu mer speciell för mig.

För mig blev den ett fint kvitto på att Scandinavian Hatters är en del av Luton-gemenskapen trots avståndet. Statyetten har därför fått en fin och självklar plats här hemma.

– Om du kunde ta en kaffe med en tidigare spelare eller tränare, vem skulle det vara?

– David Pleat. Jag träffade honom redan 1994 när han tog emot oss skandinaviska supportrar på sitt kontor inför min första match på Kenilworth Road.

Han har en väldigt lång historia tillsammans med Luton Town och har fortsatt att ha en nära relation till klubben. Det skulle vara intressant att sitta ner med honom idag och prata om Luton Town då och nu, och allt som hänt med klubben under de drygt 30 år som gått sedan vi träffades.

– Om familjen skulle beskriva ditt förhållande till fotboll med en mening, vad skulle de säga?

– Luton Town är inte bara ett fotbollsintresse, det är något som alltid finns med i bakgrunden och som familjen har lärt sig att leva med.

Att jag dessutom sedan många år tillbaka kallas Luton av flera vänner och kollegor – och till och med har antagit Luton som förnamn – säger nog en del om hur stark kopplingen till klubben blivit.

– Vad tänker du om den nya arenan?

– Den nya arenan behövs för klubbens framtid. Kenilworth Road har sina begränsningar och Power Court kommer att ge Luton Town helt andra möjligheter att utvecklas och växa.

Samtidigt är Luton Town väldigt starkt förknippat med Kenilworth Road. Den gamla arenan som ligger inklämd bland radhusen, närheten till planen och den fantastiska atmosfären är en stor del av klubbens identitet.

Frågan är nästan om Lutons Towns hjärta går att flytta från Kenilworth Road. Min förhoppning är att det går att transplantera hjärtat vidare till den nya arenan och ta med sig känslan och atmosfären till Power Court.

Views: 100